The man in the black cap

Som ni antagligen har märkt har aktiviteten här sänkts med tiden, men nu efter en del tjat från några av er läsare, kommer här ett par nya inlägg och fler laddas upp!

Idag bjuder jag på ett helt nytt foto och ett inlägg om ett av vår tids mest tabubelagda ämnen, nämligen aktiv dödshjälp.

Inom de närmsta veckorna håller jag även på att ladda upp för del 2 av Maskulinism och även en artikel om abort.

Ännu ett gästinlägg, denna gång av Rasmus Trunehag, kommer också bli aktuell. Vad hans inlägg kommer handla om återstår att se, men han har berättat att han kommer presentera en kritisk syn jämt mot dagens samhälle.

Until next time, eller som på ryska Do svidaniya!

 

Jag har valt att fördjupa mig kring en vår tids kanske mest tabubelagda frågor, nämligen aktiv dödshjälp. Är det rätt eller fel, mord eller humanism? Till en början kommer jag tala om grundfakta för att sedan presentera en serie av argument både för och emot, och slutligen ge min egen åsikt efter en kortare sammanfattning.

 

Till en början vill jag konstatera att det finns tre olika typer av dödshjälp. Dessa är;

 

·         Indirekt dödshjälp; När patienter dör efter att ha fått smärtstillande droger, efter kirurgiska ingrepp, etc. där man visste att det fanns en chans att dö. Dödsfall av narkos vid operation är ett exempel på detta. Indirekt dödshjälp ses oftast som lagligt då det ses som en olycka.

 

·         Passiv dödshjälp; När man låter patienter dö genom att t.ex. dra ut livsuppehållande apparater. Detta är vanligtvis lagligt och utförs till stor del i större delen av världen. I Sverige dock, finns det ett par fall där personer dömts till mord efter att ha dragit ur pluggen på sina döende nära och kära.

 

·         Aktiv dödshjälp; När man avsiktligt och aktivt dödar någon efter deras önskan, genom t.ex. att man ger en dödlig dos av oftast smärtstillande medel. Denna form av dödshjälp är olaglig i princip överallt och oerhört omtalad och tabubelagd.

 

Nu ett par länder vilka tillåter aktiv dödshjälp och vad som krävs.

 

·         Belgien: Krävs dubbla läkarintyg och man måste ha besökt en terapeut i minst ett år innan ingreppet. Du måste fyllt 16 år.

 

·         Schweiz: Krävs 30,000 kr och att någon anhörig blir medlem och betalar en årlig medlemsavgift på 600 kr.

 

·         Holland: Lidandet ska vara svårt och sjukdomen ska vara obotlig.

 

I Belgien räknas du alltså som tillräckligt mogen för att bestämma ifall du ska leva eller dö, tidigare än när du är mogen nog för att rösta i val.

 

Men ifall någon vill dö, bör de också få det. Rätten att leva och rätten att dö, menar många.

 

I en populärserie från början av 2000-talet, ”Futurama”, befinner sig huvudpersonen i år 3000. I denna tid finns bland annat ”Suicide Booths”, en tillsynes vanlig telefonkiosk från utsidan, men som på insidan är en mördarmaskin. ”Kunder” stiger in, väljer efter ett antal alternativ hur de vill dö, följt av en robotarm som utför ingreppet och sedan sugs kroppen iväg och dumpas på en närliggande kyrkogård. Är det ett alternativ frågar jag mig? Kanske inte lika brutalt efterarbete, men bör vi inte själv kunna bestämma över vårt eget liv?

 

Tills den dagen kommer att vi kan konstruerade robotarmar till detta ändamål, är det läkare som utför ingreppen. Men läkare är till för att rädda liv, inte göra slut på dem. Med andra ord är det rent oetiskt av dem att utföra ingreppen. Men vem ska annars göra det? Man kanske ska börja utbilda en speciell typ av läkare som bara har i uppgift att bedöma och utföra dödshjälp? Precis som man utbildar läkare till t.ex. obducenter, vars uppgift knappast är att rädda liv.

 

I ett par länder i bland annat mellanöstern är det dödsstraff på självmordsförsök. Är det verkligen ett straff? Dödshjälp, däremot, är strängt förbjudet och straffas också med döden.

 

Hur kan man i ett land resonera att dödsstraff, ta någons liv efter deras handlingar, är mer rättfärdigat än dödshjälp, ett val man gör själv? Ta också abort, att döda den som ännu inte kan tala, är också mer rättfärdigat än att döda den som ber på sina bara knän om det.

 

Att döda den utan talan verkar gå på räls, men vill du dö själv så icke sa Nicke.

Det finns en intressant yrkesgrupp inom militärvården i Sverige. Ifall det skulle bli krig är det deras jobb att peka ut vem eller vilka i en sal med patienter, som har störst chans att överleva – det vill säga vem eller vilka som kommer få vård. Resten kommer få ligga i sina smärtor tills de avlider, har de tur får de morfin, men alla som någon gång fått morfin vet att det tar bort långt från all smärta. Varför inte hjälpa patienter till en fridfull död istället? Det klassiska filmcitatet ”Finish me off! Give me a peaceful and quick death!” ska man i så fall svara ”nej, det är oetiskt?”

 

Alla vill vi dö en fridfull död, varför bör man låta somliga ligga och lida?

 

Men vad ska behövas för att man ska få dödshjälp då? En dödlig sjukdom utan bot, vilket kommer betyda långsamt och högst smärtfullt lidande? Räcker det med en djup depression? Vad sägs om att du nyss blivit dumpad?

 

Att patienten skulle hitta på saker för att bli godkänd för dödshjälp, för att denne känner sig som en belastning för sin omgivning, är dock också en faktor man bör ta till hänsyn också.

 

En annan faktor att ta hänsyn till är att människor med lågt psykiskt tillstånd inte skulle våga säga att de ångrar sig efter att ha genomgått allt som krävs för att godkännas. Bortser man från de med hemska smärtor och dödliga sjukdomar, som antagligen åker över till Holland istället för att vänta ett år på att godkännas, är det de med lågt psykiskt tillstånd, de deprimerade, som kommer gå genom hela processen. Ifall man talar rent hypotetiskt, är det dessa, deprimerade människor, som kanske också kommer ångra sig, men inte vågar säga något. Och vad blir det då, dödshjälp eller mord?

 

 

 

Sammanfattning

Att detta är en väldigt tabubelagd fråga, råder det inga tvivel kring. Samma argument, både för och emot, byter till synes aldrig skepnad. Som exempel läste jag i en bok om hur de hittat skrifter från både romarriket och antikens grekland, där många likadana argument vi har idag, användes även då. Den fakta som finns är luddig och motsägelsefull. Källorna talar tvärt mot varandra och de länder som har dödshjälp lagligt, talar inte högt om det. Om den fakta jag har är fullständigt rätt eller fel, kan jag inte svara på. Eftersom alla källor sagt mot varandra har jag efter bästa förmåga fått bedöma och mer eller mindre gissa mig till vad som kan ligga närmast sanningen.

 

Men vad tycker jag själv då? Helt ärligt talat måste jag påstå att jag tycker att det är bra att det finns, men jag tycker att man bara borde få dödshjälp beviljad vid t.ex. dödliga sjukdomar vilka medför smärta. Som jag nämnde tidigare i inlägget, alla vill dö en fridfull död, varför inte låta dem göra det? Ifall någon vill dö p.g.a. extrema smärtor, när denne ändå garanterat kommer dö i slutändan, tycker jag man borde få skänka en human död till denne.

 

Däremot ser jag inte Belgiens förhållningssätt som ett alternativ. Tänka sig en värld där du som 16-åring, inte ens myndig, ska ha rätten ifall du ska dö eller ej, utan att ens behöva vara sjuk? Tonåren är en tid av förvirring. Förvirring som i många fall ”clouds the judgement”. Som när ens första kärlek dumpar en och man inte kan se en morgondag. Jag minns själv när det hände mig och det tog bra mycket längre än ett år för mig att komma över henne. Ifall jag inte haft så mycket annat att leva för, hade jag nog kunnat övertyga en terapeut som hatade sitt jobb om att jag var utan bot och vars enda utväg var sprutan. Att den vanligaste åldern för sitt första förhållande är just 16 år, är ingen hjälpande faktor. Inte heller att de flesta självmorden sker bland de mellan 15-20 år. Jag säger dock inte att legalisering av dödshjälp efter Belgiens förhållningssätt, skulle sänka självmorden – snarare tvärtom. Många ungdomar i den sitsen förstår nog inte ens den riktiga innebörden av döden eller hur långt livet egentligen är och hur kort de levt.  Den ökande siffran självmord och tonårsgraviditeter tycker jag visar detta i klarspråk.

 

Schweiz förhållningssätt är heller inget alternativ då det skapar en klassfråga och inte en fråga om hälsa. Visst 30,000kr är ändå bara två månadslöner för normalsvensken, men tänk den tonåringen, som blir dumpad av sin första kärlek och har en snuskigt rik far som ger sin son en veckopeng på 50,000… Jag behöver nog inte gå genom det mer.

 

En hybrid mellan Holland och Belgien är enligt mig, det optimala. Du måste ha svår smärta, en dödlig sjukdom utan bot och ska ha mer än en läkares bedömning. Jämför dödshjälp med transvestiter som vill byta kön som måste kämpa i år och få flera psykiatrikers bifall. Jag tycker inte att man ska behöva kämpa i år, men man ska samtidigt inte bara kunna valsa in på din lokala vårdcentral, slänga upp 30 laxar och be om en spruta i armen för att din hund nyss dog.