The man in the black cap

Var gång någon nämner ditt namn, är allt jag tänker på ett stort leende och jag blir alldeles varm i kroppen. Detta tandlösa underbara leende som har sett bättre dar. Nu fyller du 82 år gammal och det tycker jag är värt att gratuleras. Så grattis farfar!

 

Du kanske inte vet det, men för många av oss som har fått nöjet att lära känna dig, har du blivit som en idolfigur. Inte någon fjantig sådan som tonåringar trånar efter. Nej, en sådan som man ser upp till och strävar efter att efterlikna. Själv är jag dock fortfarande ung och har inte haft privilegiet av att ta del av alla dessa minnen och stunder med dig, men jag har talat med ett par av de som har.

 

Vem kan glömma bort din barndom om hur du tvingades se tyskar hänga ryssar i den lokala kyrkan och när du som 14-åring lämnade hela din familj och vänner för att, på en ranglig fiskebåt ta dig från Ormsö, över den breda Östersjön, till Stockholm. Själv hade jag antagligen aldrig klarat samma sak, med hälsan i behåll… Men du har alltid varit en stark man. Kanske därför du är så älskad av många?

 

Min far, en av dina söner, har berättat om sitt första minne av dig. Det var när han var fem år gammal och någon hade stulit hans nya fina cykel. Du gjorde då din faderliga plikt och anmälde saken till polisen och tröstade min far. Trots att cykeln aldrig återfanns, vann du min fars kärlek.

 

Jag fick också höra en annan sak av min far om när han låg i lumpen. Han hade varit ute på staden och haft permission tillsammans med ett par lumparkompisar. Han ska ha ringt hem till dig klockan 3 mitt i natten och behövt skjuts. Trots att du befann dig hemma i din säng, mil från staden, ställde du upp och skjutsade dem från ett ställe till ett annat, trots att de hade kunnat gå.

 

Du har alltid varit en man som ställt upp. En man som alltid tänkt på familjens bästa. Du byggde hus och tak så din familj skulle slippa frysa. Du låg ute på sjön i månader i sträck, bara så din familj skulle kunna äta och må bra. Trots att du var en man som ogärna talade högt om känslor, visste man att dig kunde man alltid lita på.

 

En annan historia jag har fått ta del av, är ifrån min äldsta bror. Ni hade alltid haft en bra relation och min bror såg alltid dig som sin andra far. Om hur ni delade en cigarett och en öl om sommarkvällarna och diskuterade andra världskriget. Om hur du hade varit så stolt över att han gjorde lumpen. Han älskade dig verkligen farfar. Han hedrade dig, genom officerkostym och som kistbärare. Han minns så tydligt då dem bar dig ut mitt i en pågående snöstorm och allt slutade för en liten stund precis när de kommit utanför kyrkan. Om hur dem sänkte dig sakta ner i den mörka gropen och hedrade med ett par varma ord och honnör.

 

Min far har berättat om en dröm han hade natten efter din död. Du och han ska ha suttit framför en brasa och pratat om gamla minnen och skämtat omkring. Allt hade känts så verkligt och han var så glad. På slutet av drömmen ska du ha sagt att du måste lämna min far nu. Ett starkt ljussken ska ha omgett dig och min far frågade om när du kommer tillbaka. Du svarade, aldrig mer och vände dig om och gick in i ljuset. Trots att han inte är religiös, så har han sedan den drömmen, känt på sig att var du än är, har du det bra.

 

Nu står jag här, ditt tredje äldsta barnbarn, 3 år efter din död och jag, tillsammans med resten av släkten, önskar dig en riktigt trevlig 82årsdag, var du än är.